torsdag 20 januari 2011
torsdag 16 december 2010
Mitt skägg...
Med vinterns och mörkrets alla mysterier så kommer även mitt, rösten som viskar i mitt öra att det är dags för det vackra vinterskägget. En tanke om skägget, det vackra skägget och alla koder som försvinner med skäggets intåg. Skägget symboliserar nämligen mycket för oss män, det kan på en vecka ta oss från ett vackert lent pojkaktigt ansikte till en MANS...för oss som nu är välsignade. Vi kan även med så enkla medel som en månads sparande ta oss 100 år tillbaka i tiden för att möta oss själva i spegeln...mystiskt och underbart. Till skillnad från de vackra varelserna från Venus, som med alla medel vare sig de är tillåtna eller otillåtna försöker möta sig själva i spegeln, 5 år yngre...en avsevärt kortare resa i tiden än vår. Nu har jag gjort min resa för denna vinter, en resa jag tydligt ser i spegeln...i mitt vackra skägg.
Tro dock inte att detta kommer att smyga obemärkt förbi i det vi trodde var ett oändligt universum, för redan i Venus händer nämligen saker som vi alla inte talade högt om längre...
Det finns nämligen "de" från Venus som fått det berättat för sig att jag som gjort min 100-åriga resa vill slitas tillbaka till den mörka vinter som råder bara för att höra vad de har att säga om mitt skägg, mitt vackra skägg. Väl tillbaka i mörkret hör jag deras mjuka röst samtidigt som jag ser i deras vackra rådjursögon något berättas för mig, ord jag inte trodde läppar yttrade längre...-Du passar inte i skägg, hör jag en röst säga. Vem på Venus kan tro att jag, lilla jag vill höra det? För det är alltid de från Venus som vill berätta vad jag passar i eller för den delen INTE passar i. De på Venus har nämligen missat en för oss på Mars ganska väsentlig sak, den att vi även gör saker för vår egen skull. Jag och mitt älskade skägg har nu fått berättat för oss hur vi bör se ut för att undkomma ärlighetens piska på planeten Venus, trots att jag kommer från Mars. Men Venus styrs ju av känslor och borde då inte detta hamna i en ask man sänker till havets botten?
Jag som trodde alla koder en gång i tiden skrevs i den djupaste av grottor på planeten Venus, jag menar det är ju vi från Mars som under flera århundraden inte lärt oss tyda varelserna från Venus. Alla saker som inte sägs men vi på något oförklarligt sätt ska lyckas tolka och förstå, det är nämligen så mycket vi bara ska förstå trots att vi härstammar från olika planeter. Vi har dock med tiden lärt oss att även det som vi finner fult i våra ögon ska uttryckas som något vackert av våra läppar, vi ska alltså inte för en sekund låta våra hjärtan styra våra hjärnor. För vi från Mars har nämligen lärt oss att ALDRIG svara det vi tänker, för det vi VET är sällan det en varelse från Venus känner...
Tro dock inte att detta kommer att smyga obemärkt förbi i det vi trodde var ett oändligt universum, för redan i Venus händer nämligen saker som vi alla inte talade högt om längre...
Det finns nämligen "de" från Venus som fått det berättat för sig att jag som gjort min 100-åriga resa vill slitas tillbaka till den mörka vinter som råder bara för att höra vad de har att säga om mitt skägg, mitt vackra skägg. Väl tillbaka i mörkret hör jag deras mjuka röst samtidigt som jag ser i deras vackra rådjursögon något berättas för mig, ord jag inte trodde läppar yttrade längre...-Du passar inte i skägg, hör jag en röst säga. Vem på Venus kan tro att jag, lilla jag vill höra det? För det är alltid de från Venus som vill berätta vad jag passar i eller för den delen INTE passar i. De på Venus har nämligen missat en för oss på Mars ganska väsentlig sak, den att vi även gör saker för vår egen skull. Jag och mitt älskade skägg har nu fått berättat för oss hur vi bör se ut för att undkomma ärlighetens piska på planeten Venus, trots att jag kommer från Mars. Men Venus styrs ju av känslor och borde då inte detta hamna i en ask man sänker till havets botten?
Jag som trodde alla koder en gång i tiden skrevs i den djupaste av grottor på planeten Venus, jag menar det är ju vi från Mars som under flera århundraden inte lärt oss tyda varelserna från Venus. Alla saker som inte sägs men vi på något oförklarligt sätt ska lyckas tolka och förstå, det är nämligen så mycket vi bara ska förstå trots att vi härstammar från olika planeter. Vi har dock med tiden lärt oss att även det som vi finner fult i våra ögon ska uttryckas som något vackert av våra läppar, vi ska alltså inte för en sekund låta våra hjärtan styra våra hjärnor. För vi från Mars har nämligen lärt oss att ALDRIG svara det vi tänker, för det vi VET är sällan det en varelse från Venus känner...
torsdag 9 december 2010
Vad hände egentligen...
Igår strax innan avfärd till bloggkursen sitter jag med två kollegor på jobbet, vill inte nämna dem vid namn men låt oss kalla dem Helan och Halvan. Vi sitter och som det heter på förortsspråk "dissar" allt som har med bloggande att göra. Väl där visade det sig att vi alla var lite smygbloggare men det skulle vi aldrig kunna erkänna för varandra, för vi är ju trots allt tre killar med en ganska speciell relation till varandra och i den relationen innebär det att vi inte vill gå emot det vi nyligen förkastat. Väl hemma på kvällen slog tanken mig om och om igen, ska jag gå in på bloggen och skriva av mig lite? det var ju trots allt lite nytt och kul under annars ganska grå och kall eftermiddag, slutsatsen blev att det skulle ju gå emot allt jag sagt under dagen och Helan och Halvan skulle förmodligen se på mig med förakt och med en spottloska smaksätta mitt te bakom ryggen på mig under morgonrasten. Nätterna är alltid korta och som i en dimma infinner jag mig plötsligt dagen efter i personalrummet och dricker mitt te, Helan infinner sig med Halvan kusligt nära sig som om de satt fast i ett osynligt koppel. Sittandes i soffan tänker jag efter både en och två gånger innan jag bekänner min nyfunna nyfikenhet om bloggen, till min förtvivlan visar det sig att även Helan och Halvan förblindats av bloggvärlden för att inte nämna att de under kvällens sena timmar uppdaterat sina respektive bloggar med både bilder och texter! Vet inte om det var stanken av att de gjort de jag tänkt göra men avstått eller om det bara var insikten av att de två nu var bloggare och att det inte fanns någon annan stig för mig att ta, vi var ju trots allt tvungna att hålla ihop i denna outforskade Sherwoodskog. Helt plötsligt pratade vi om något vi alla föraktat dagen innan men nu kom att utforska. Frågan kvarstår...vad hände egentligen på Blåsenhus?
tisdag 7 december 2010
Nya bekantskaper...
Jag kan efter dessa två timmar berätta att jag kan kalla Giorgios för min nya αδελφός...
Slut...?
Dagens blogglektion börjar rinna mot sitt slut och trots att bloggvärlden visat sig vara ganska trevlig kan jag inte börja undra om detta trots allt är slutet på mitt bloggande...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)